Loud Rocks (Photo credit: Wikipedia)
Jag har aldrig tidigare sett mig själv som en av de gamla, sura, bittra tanterna som tycker att det är jobbigt att vistas i närheten av ungdomar. Tvärtom, så brukar jag oftast trivas väldigt bra i deras sällskap. Jag tycker att de är en frisk fläkt och att det är kul att lyssna på och delta i deras diskussioner. De ger en på sätt och vis rätt att vara extra barnslig emellanåt och känna sig lite yngre än vad man är. Men trots att jag tycker att de är fantastiska små liv (många av dem…), så har jag senaste gångerna jag åkt pendeln eller bussen, förr eller senare under resans gång börjat reta mig på en eller flera tonåringar av olika skäl:
- De sitter och lyssnar på riktigt usel ”junka-junka-musik” i sina telefoner – och helst på så hög volym att så gott som alla i tågvagnen eller bussen kan höra exakt vilken låt de lyssnar på. Är det så svårt att skruva ner volymen och visa lite hänsyn mot sina medpassagerare?
- De för extremt privata mobilsamtal på tåget och bussen. Deklarerar höggljutt sådana intima detaljer över telefonlinjen bland folk, så både ögon såväl som öron håller på att ploppa ur de stackars medpassagerarna. Vi vill inte inte veta vad du gjorde på festen i lördags med ditten och datten. Behåll gärna dem detaljerna för dig själv. Förmodligen är det mycket snack liten verkstad oavsett, om sanningen ska fram…
- Tonårstjejer – vissa av dem är verkligen ett fenomen i sig… Utseendefixerade = check!, snackar konstant illa om sina tjejkompisar = check!, gapar och skriker = check! Varför inte säga någonting snällt om en kompis någon gång istället? ”Såg du hur fin hon var i håret idag”? Istället för: ”Har du sett hennes a-e, vad stor den har blivit… Ta hand om er själva och s-t i andra! Och dämpa för guds skull röstvolymen när ni rör er ute bland folk. Det är inte ett dugg coolt att bete sig som ni gör. Det är bara töntigt…
- Några av dem (mestadels killar) måste alltid köpa med sig färdkost på bussen och tåget. Helst en på med flottig burgare och striips från McDonalds. Och efter en stund hänger halva burgaren ur mungipan när de sitter míttemot en och ska prata i mobilen samtidigt som de käkar… Om ni absolut inte klarar er ända hem utan käk, så kan ni väl åtminstone vara snälla och äta först, prata sen…
Kanske var vi lika hemska på min tid, det glada 80-talet?
- En del av oss hade ju Freestyles… och lyssnade förmodligen också på taskig musik… fast med något lägre volym… Sen fanns det ju värstingarna. De som bar med sig ”bergssprängare” överallt…
- Några mobiler fanns ju inte på den tiden…Men vissa snackade vitt och brett om sina ”erövringar” i till exempel skolans uppehållsrum…
- Tonårstjejerna var förmodligen ännu värre fenomen… … Utseendefixerade och fullsmetade med brunkräm (kommer ihåg att någon frågade mig om jag varit utomlands under en rast…)… = check!, snackade konstant illa om sina tjejkompisar – kan nog tyvärr ligga en del sanning i det också – men inte lika grovt som idag = check!, gapade och skrek – vill inte minnas att vi gjorde det i samma utsträckning som idag – tuffingarna möjligtvis = check!
- Det var sällan vi hade råd att åka tåg eller buss – tog oss fram med apostlahästarna eller cykel. Så någon färdkost och slamsiga hamburgerrester i mungipan fick man sällan se skymten av i kollektivtrafiken…
Ja, vad säger man? Tonåringar nu är ett släkte för sig… men tonåringar har alltid varit ett släkte för sig… You can´t live with them, you can´t live without them…
Finntanten 