Ostbågsfrossa…

Sakta men säkert börja det närma sig helgen. Bara en arbetsdag kvar. Jihhuuu! Jag har redan tjuvstartat helgfirandet med en skål mumsiga Cheez Doodles från OLW och ett glas rött (Santa Ana Reserve). Och under helgen ska jag unna mig ännu mer gott. Det gäller att ladda upp fettvalkarna ordentligt inför söndagens ”Vasaloppsspinning” på Friskis & Svettis i Vilda Väsby.

Den stora frågan är om jag verkligen kommer att kunna fixa ett 4-timmars spinningpass. Jag tvivlar starkt… Hur kunde jag vara så korkad, att jag i ett svagt ögonblick lät mig övertalas till att anmäla mig till detta helt frivilligt??! Njae – ger man sig in i leken får man leken tåla. Kanske kan hanka mig fram halvsovandes de första två timmarna på cykeln? Detta med tanke på att jag är en mycket morgontrött människa och passet startar redan kl 08:00. Detta kan i princip sluta hur som helst. Den som lever får se…

Får peppa mig själv inför långpasset med en av Scorpions senaste smörlåtar, som fastnat rejält på min hjärna under senaste dagarna. En låt som jag gärna lyssnar på, om och om igen, särskilt när jag åker bil på egen hand. Bräker förstås desperat med i refrängen och speciellt slutklämmen ”Future never dies”… Håller nu tummarna för att spinningen inte ska bli mitt bittra och dessutom svettiga slut… Future never dies!

.

Måste på tangentbordsjakt…

Nordic keys (Photo credit: mroach)

Verkar tyvärr som att mitt kära tangentbord har sett sina bästa dar… Bokstaven L håller på att säcka ihop totalt. Får slå på den flera gånger ibland för att den ska fungera överhuvudtaget. Kanske inte så konstigt egentligen, att jag fått den här typen av I-landsproblem om man tänker efter. Tillbringar förmodligen alldeles för mycket tid vid datorn; på FB, Tradera, bloggar, Youtube etc.

Under många års tid var jag en tvättäkta Facebook-motståndare, som bestämt mig för att aldrig skaffa en egen sida. Tyckte att hela fenomenet var jättelarvigt…och förstod inte allt poängen med att hänga runt där…  Men sedan jag gjorde debut i kanalen 2008? (har tappat greppet om tiden), så är jag hopplöst fast…

Är i princip inne på FB varje dag: dels för att tjuvsnegla på vad mina vänner har skrivit och vad de har för sig, samt för att dela med mig av mina egna bravader. Blev glatt överraskad under förra sommaren då vi åkte på 2 veckors semester utomlands, och jag lyckades klara mig utan Facebook under hela resan. Med undantag för en dag, då jag var inne och checkade av läget som hastigast. Hade faktiskt förväntat mig att det skulle bli svårare än så att hålla sig borta därifrån…

En annan social mediekanal som jag är smått beroende av är Tradera… Från början var tanken att jag skulle sälja av en del prylar hemifrån, vilket jag också gjort och tjänat några kronor på. Men dessvärre är det ju minst lika kul att köpa diverse saker från andra. Något som jag ägnat mig betydligt mer åt än försäljning. Så det är nog bara att konstatera att affärerna i slutändan gått plus-minus-noll eller plus-minus-minus… Men, jag har i vart fall blivit ägare till många såväl användbara och mindre användbara saker…

Oavsett så får jag nog bege mig ut på tangentbordsjakt under kommande helgen, om jag ska kunna åtgärda L-problemet och fortsätta mitt vilda leverne inom sociala medier…

Welcome to my nightmare…

Yes! Då har boknörden blivit ägare till två nya biografier igen. Är just nu i full färd med att läsa Nikki Sixx bok ”Heroin Diaries”, som låg i ”goodie bagen” på Rock of ages-premiären förra veckan . Och efter det ska jag vältra mig i snaskiga? detaljer om prästsonen Alice Coopers liv. Är redan nu övertygad om att ”Welcome to my nightmare”, kommer att bjuda på en hel del intressanta och groteska fakta om den gamla skräckrockarens liv och leverne. Tjohoo! Me like :-).

Alice musik har man ju lyssnat en hel del på genom åren. Och mina söner är till exempel mer eller mindre totalt ”anti-Poison”. Stackarna fick lyssna på den låten med mig som ”doa-kör”, under en längre period i bilen på vägen till och från skolan… De gillar verkligen inte Poison – ja, eller åtminstone i alla fall inte när jag försöker sjunga med i låten…

Efter berättelsen om Alice ser jag fram emot att läsa ”Hellfire”. En bok som handlar om ”pianorockarräven” Jerry Lee Lewis. Enligt engelska tidningen Rolling Stone, är detta ”Helt enkelt den bästa rock´n´roll-biografi som någonsin skrivits”. Så jag ser verkligen fram emot att få tillbringa några timmar med Jerry…

Är det någon därute som läst dessa böcker? Och om, vad tyckte ni om dem?

Jag har inte beställt några skogsplantor…

12:59 idag dök ett sms upp på min mobil från företaget ”Södra Skogsplantor”, innehållande ett besked om att de mottagit min order tillsammans med ett tack för beställningen… Vad i h. är detta? Var förstås första tanken som slog mig.  Jag har då mig veteligen inte beställt några plantor. Blev smått orolig för att någon skojare bestämt sig för att shoppa loss lite på min bekostnad. Såg framför mig att jag var nybliven ägare till ett antal hektar granplantor någonstans i en skogsdunge uppe i norrländska skogarna + några tusenlappar fattigare… Bestämde mig genast för att surfa reda på telefonnumret till företaget & slängde mig därefter på telefonluren fort som attan.

Fick prata med en mycket trevlig tjej från kundtjänst i telefon, som förklarade för mig att jag inte alls behövde oroa mig för att bli ofrivillig plantägare. Det hade inte beställts några sådana i mitt namn. Utan det som hänt, var helt enkelt att kundtjänst av misstag råkat knappa in ett nummer fel i mobilnumret när de tog emot själva beställningen från en kund. Så själva köpet var redan registrerat i någon annans namn. Men sms-bekräftelsen på ordern hamnade hos mig på grund av den felaktiga nummerinmatningen i beställningssystemet.

Med tanke på alla lurendrejare som finns därute gäller det att vara på sin vakt, så man inte råkar illa ut i onödan. Pust…

Kokböcker till förbannelse…

Har bland annat ägnat mig åt någonting så roligt som skåpsstädning i köket idag. Och upptäckte då att jag äger sjukt många kokböcker. Med tanke på att jag är en person som definitivt inte är känd för min passion för matlagning, så är det helt groteskt… På bilden härintill kan ni se en bråkdel av dem. Har också två kompletta ”blädderboxar” med hundratals recept á la 70-80-tal på vinden. Varför i jösse namn???! Ja, det kan man verkligen fråga sig… Jag gillar ju inte ens matlagning. Tycker att det är ett nödvändigt ont och gör det bara för att jag måste hålla familjen – framförallt tonåringarna vid liv… Kan inte påstå att det är särskilt ofta som jag tycker att det är kul att laga mat. Visst försöker jag anstränga mig lite extra ibland. Mestadels på helger eller när några gäster är på ingång…

Varför har jag köpt alla dessa kok- och bakböcker? Jag lagar ju extremt sällan mat efter recept. Detta eftersom jag är så kräsen och ofta har problem med någon av ingredienserna i rätten. Min kinkighet har lett till att jag oftast lagar maten efter eget tycke och smak, och samma rätt blir aldrig densamma från gång till gång. Små variationer i smaken förekommer alltid, eftersom jag inte följer några exakta mått eller instruktioner. Men, men…

Tanken en gång i tiden måste ju ha varit att få lite inspiration via dessa böcker. Att bli bättre på matlagning och framförallt intala mig själv att faktiskt inte är så farligt, utan kul. Och även om de flesta böckerna mest legat oanvända i ett av köksskåpen, så har jag ju faktiskt tagit mig tid att laga några utvalda rätter ur dem. Gladiatorernas och Sunes kokböcker var väldigt populära ett tag hos sönerna. Eldiga köttbullar med en speciell gräddsås med smak av Dragon och Plexis köttfärslåda gick inte av för hackor till exempel.

Största mysteriet i den här boksamlingen är dock två kokböcker för matlagning i mikrovågsugn. En på svenska och en på finska. Ser helt splitternya ut och jag har förmodligen aldrig ens bläddrat i dem. Måste vara något som följt med vid ett mikrovågsugnsköp för år och dar sedan. Kan bara konstatera att den mikron vi äger idag, absolut inte ser ut som den på bilden… Någon som känner sig manad att bli ny ägare till böckerna i fråga, eller loppis nästa?

Okända tanter är inte välkomna på röda mattan… ;-)

Vilken toppenkväll jag fick vara med om igår. Jag och några väninnor på 40+ var på vift inne i stan. Vi började med att unna oss en matbit på O´Learys vid Centralstationen. Tänkt att jag aldrig lär mig att deras portioner är enormt stora. Som mången gång förr, tyckte jag att jag var värd en Club sandwich-meny och en stor Staropramen att skölja ned den med. Och precis som vanligt, orkade jag förstås inte äta upp allt. Blev totalt proppmätt – men jisses vad gött det var… Efter middagen styrde vi stegen mot China Teatern och ”Rock of ages-premiären”. Röda mattan var utrullad kvällen till ära och svenska paparazzis stod beredda att fånga A-B-C-D-kändisarna på bild inför mingelbilderna i ”Hänt i veckan”, ”Svensk damtidning” etc. Premiärgästerna som inte räknades till kändiseliten, däribland vår ”tanttrupp på 4” utan ett endast känt fejs, fick så diskret som möjligt ta sig in via en sidodörr i närheten av röda mattan… Kan inte påstå att någon av oss blev speciellt ledsen över det. Dessutom var denna ingång precis intill trappan ner till nedervåningen och garderoben. Smidigt värre. Sippandes på välkomstdrinken, kunde vi konstatera att det var en och annan kändis som tagit sig dit premiären till ära. Har aldrig sett så många välkända ansikten på en och samma gång… Och när vi väl hittat våra sittplatser väntade en trevlig överraskning i form av en goodie bag. Slice me nice :-). Den innehöll en hel del användbart smått och gott. Personligen blev jag extra glad över Nikki Sixx dagbok ”Heroin diaries” i pocket-format. Har tänkt att köpa den flera gånger, men aldrig kommit så långt… Själva showen bjöd på härlig 80-talsfeeling med en kul story, sköna, gamla 80-talsrocklåtar och galet fula, utmanande kläder och pudelfrippar. Johan Rheborg har redan fått massa beröm i diverse recensioner, så jag tänker koncentrera mig på några andra istället… Huvudrollsinnehavaren från Queen-musikalen ”We will rock you” som gick på Cirkus? för ett par år sedan? (kan ha fel gällande när den gick…), hade en av huvudrollerna även i denna musikal. Kommer inte ihåg vad han heter just nu, men jädrans vad han kan sjunga den killen… Och detsamma gäller för Peter Johansson, som även han spelat huvudrollen i Queen-musikalen fast på annan ort. Den sistnämnde var förresten så bra utspökad, så jag knappt kände igen honom – och det var inte så länge sedan jag såg honom live sist. Drygt ett år sedan på en säljkonferens i Danmark… Men Peters slemmiga, självupptagna, tjejtjusande karaktär, hårdrockssångaren Stacee Jaxx, kommer nog att leva kvar länge i mitt minne… Värre mansgris får man nog leta efter… Men hans look, speciellt pudelpermanenten, gav i alla fall mig flashbacks till 80-talet och vissa föremål för min egen beundran på den tiden. Jeesus! Tycker överlag att hela ensamblen skötte sig bra. Och speciellt kul var det att se ”Reine” från Tre Kronor på scen… Hade dock gärna hört lite mer av Joacim Cans mäktiga sångstämma. Men, men…man kan inte få allt här i livet… Oavsett om du är hårdrockare eller ej, kommer du att tycka att musikalen är mer än okej. Gå och se den!

Recension på premiärshowen Rock of ages Aftonbladet

Hårdrocken lever…

Längtar till i morgon kväll, då jag ska gå och se premiären av rockmusikalen ”Rock of Ages” på China teatern tillsammans med ett glatt tjejgäng. Vilken lycka för en gammal ”hårdrockare” som mig att få lyssna på sånt jag kallar för ”riktig musik” – och dessutom ”live”. Det ska bli sååå kul! Ser verkligen fram emot föreställningen och hoppas att de valt ut en del riktigt schysta låtar till showen. Såg att Joacim Cans från Hammerfall är med i ensamblen, vilket bådar gott. Tyckte han och resten av bandet skötte sig bra som förband åt Judas Priest förra våren när de spelade på Hovet. Sjunger han som då, kan det bli kanoners. Att Johan Rheborg och Peter Magnusson finns med på roll-listan är ju inte heller helt fy skam. Förmodar att man kan förvänta sig åtminstone ett dussin vidriga ”hårdrocksperuker” och en massa goda skratt…  Sen gäller det ju också för oss tanter att bete oss som människor under hela eventet. Inte skämma ut oss bland de fina ”premiärlejonen”. Förmodar att det kommer att finnas en hel drös sådana på plats. Kanske får man se en skymt av Kickens pudelrockar fladdra förbi i premiärvimlet, vem vet… Nej, jag kommer nog bli tvungen att hålla hårda tyglar på mig själv i alla fall. Bita mig i tungan en och annan gång, för att inte börja mima med pinsamt högljutt i bekanta låtar eller ”gud bevare mig” sätta igång och headbanga…

English: High quality photo of a Fender Stratocaster (Photo credit: Wikipedia)

Vad är det med gubbar och kuddar?

Ikväll insåg jag att det måste vara ett bra tag sedan jag besökte Ikea i Barkarby sist. Kafeterian nere vid huvudingången är puts väck. De har byggt om rejält uppe på övervåningen och stuvat om ordentligt bland avdelningarna. Och de verkar även ha specialiserat sig på ett urval vitvaror numera. Fanns i alla fall ett stort sortiment av diverse ugnsinsatser på köksavdelningen. Till och med ”matbutiken” med mängder av ”är-sugen-på-varor” intill korv-och pizzaförsäljningen, imponerar på mig. Säger bara jisses! Förändringarnas vindar blåser i orkanstyrka inom det företaget. De är smarta. Har stenkoll på vad deras kunder vill ha. Ser till att ha det på plats. Och dessutom tjänar de storkovan på det. Vilket ”businesstänk”! Undrar hur många korv med bröd de säljer under en vecka i bara Barkarby? Tjänar förmodligen en enorm hacka på bara dem…

Jag skulle vilja påstå att det är snudd på livsfarligt att åka till Ikea… Mina grå börjar i alla fall snurra runt rejält i huvet när jag vandrar utmed gångarna där. Finns helt plötsligt inga gränser alls för min inredningsfantasi. Jag vill bara ha, ha, ha. Jag vill bli ägare till en massa nya möbler, quiltade komattor och andra saker. Även helt onödiga prylar, som jag egentligen inte har någon praktisk användning av i slutändan. Vill bara ha dem för att de är snygga eller coola… Idag fick jag hejda mig själv igen. Hade fått strikta order hemifrån om att inte komma hemdragandes med några fler kuddar. Vad är det med gubbar och kuddar egentligen? Varför är de flesta gubbsen så ”anti-kuddar”? Kan man inte få skapa lite ”mys-pys-känsla” omkring sig? Nej, det blev inga kuddar idag, inte ens ett litet kuddfodral… Såg ett par riktigt fina, men höll mig i skinnet för hemfridens skull… Lampor är en annan inredningsattiralj som jag försöker låta bli att köpa flera av. Och det är jättesvårt, för jag gillar verkligen lampor. Olika sorters lampor. Nya som gamla. Gärna retro-varianter. Och jag har väldigt många. Förmodligen alldeles för många… Fler än en medel-Svenssons behöver. Jag har svårt för att gå in på Ikea och gå ut därifrån utan en ny lampa. Stod och höll en böjbar klämspot-variant i handen ikväll och den var sååå nära att slinka ner i kassen. Men den fick inte följa med mig hem. Tänk att jag lyckades ta mitt förnuft till fånga. Är en gnutta stolt över mig själv just nu…

Det blev överhuvudtaget inte så mycket shoppat ikväll. Förmodligen tack vare att jag och min väninna äntrade byggnaden strax efter 19-tiden. Min smala räddning om sanningen ska fram… Dessutom var allt som handlades sånt som jag verkligen behöver… Värmeljus, plastpåsar, laptopstöd, turkosa ändknoppar till gardinstänger – de sistnämnda exremt viktiga för min framtida överlevnad. Tänk vad mycket nytta jag kommer att ha av dem framöver… 😉

 

Pillow Talk Swap2 Inspiration (Photo credit: Strandz)

Tonåringar som tonåringar…

Loud Rocks (Photo credit: Wikipedia)

Jag har aldrig tidigare sett mig själv som en av de gamla, sura, bittra tanterna som tycker att det är jobbigt att vistas i närheten av ungdomar. Tvärtom, så brukar jag oftast trivas väldigt bra i deras sällskap. Jag tycker att de är en frisk fläkt och att det är kul att lyssna på och delta i deras diskussioner. De ger en på sätt och vis rätt att vara extra barnslig emellanåt och känna sig lite yngre än vad man är. Men trots att jag tycker att de är fantastiska små liv (många av dem…), så har jag senaste gångerna jag åkt pendeln eller bussen, förr eller senare under resans gång börjat reta mig på en eller flera tonåringar av olika skäl:

1. De sitter och lyssnar på riktigt usel ”junka-junka-musik” i sina telefoner – och helst på så hög volym att så gott som alla i tågvagnen eller bussen kan höra exakt vilken låt de lyssnar på. Är det så svårt att skruva ner volymen och visa lite hänsyn mot sina medpassagerare?
2. De för extremt privata mobilsamtal på tåget och bussen. Deklarerar höggljutt sådana intima detaljer över telefonlinjen bland folk, så både ögon såväl som öron håller på att ploppa ur de stackars medpassagerarna. Vi vill inte inte veta vad du gjorde på festen i lördags med ditten och datten. Behåll gärna dem detaljerna för dig själv. Förmodligen är det mycket snack liten verkstad oavsett, om sanningen ska fram…
3. Tonårstjejer – vissa av dem är verkligen ett fenomen i sig… Utseendefixerade = check!, snackar konstant illa om sina tjejkompisar = check!, gapar och skriker = check! Varför inte säga någonting snällt om en kompis någon gång istället? ”Såg du hur fin hon var i håret idag”? Istället för: ”Har du sett hennes a-e, vad stor den har blivit… Ta hand om er själva och s-t i andra! Och dämpa för guds skull röstvolymen när ni rör er ute bland folk. Det är inte ett dugg coolt att bete sig som ni gör. Det är bara töntigt…
4. Några av dem (mestadels killar) måste alltid köpa med sig färdkost på bussen och tåget. Helst en på med flottig burgare och striips från McDonalds. Och efter en stund hänger halva burgaren ur mungipan när de sitter míttemot en och ska prata i mobilen samtidigt som de käkar… Om ni absolut inte klarar er ända hem utan käk, så kan ni väl åtminstone vara snälla och äta först, prata sen…

Kanske var vi lika hemska på min tid, det glada 80-talet?

1. En del av oss hade ju Freestyles… och lyssnade förmodligen också på taskig musik… fast med något lägre volym… Sen fanns det ju värstingarna. De som bar med sig ”bergssprängare” överallt…
2.  Några mobiler fanns ju inte på den tiden…Men vissa snackade vitt och brett om sina ”erövringar” i till exempel skolans uppehållsrum…
3. Tonårstjejerna var förmodligen ännu värre fenomen… … Utseendefixerade och fullsmetade med brunkräm (kommer ihåg att någon frågade mig om jag varit utomlands under en rast…)… = check!, snackade konstant illa om sina tjejkompisar – kan nog tyvärr ligga en del sanning i det också – men inte lika grovt som idag = check!, gapade och skrek – vill inte minnas att vi gjorde det i samma utsträckning som idag – tuffingarna möjligtvis = check!
4. Det var sällan vi hade råd att åka tåg eller buss – tog oss fram med apostlahästarna eller cykel. Så någon färdkost och slamsiga hamburgerrester i mungipan fick man sällan se skymten av i kollektivtrafiken…

Ja, vad säger man? Tonåringar nu är ett släkte för sig… men tonåringar har alltid varit ett släkte för sig… You can´t live with them, you can´t live without them…

 

 

 

 

Fader vår som är i himmelen…

Svenska: Bibel 2000 (Photo credit: Wikipedia)

I eftermiddags var vi på lilla, söta Emelies barndop i Övergarns kyrka en bit utanför Bålsta. Tyckte att jag kände igen kyrkan när vi körde in på parkeringen intill. Insåg snabbt att jag faktiskt varit där en gång tidigare. Närmare bestämt för cirka 19 år sedan när en släkting till mig gifte sig.  Oavsett, var det trevligt att återse den fina kyrkan igen. Bevisligen så har även tekniken i kyrkorna gått framåt under senare tid. Prästen hade en mikrofon på sig under hela dopakten och den speciella dopgåvan från församlingen till Emelie var en CD-skiva med en samling barnlåtar. Om jag inte minns helt fel, så fick mina söner en varsin tvättlapp med Edskyrkans logotyp på den tiden det begav sig. Och det var inte illa det ;-). Kände igen ett par av psalmerna som skulle sjungas under dopgudstjänsten och hade stora planer på att sjunga med. Men verkar som att förkylningen satt sig på mina stämband. Det var inte många decibel jag lyckades pressa fram. Läpparna rörde sig, men knappt något ljud kom ut… Kanske var det lika bra det. Kantorn tog hand om sången alldeles utmärkt på egen hand. Verkade som att de flesta av dopbesökarna inte kände till exempelvis låten ”Du vet väl om att du är värdefull”. Själv råkade jag ha just den psalmen i ganska färskt minne efter äldsta sonens konfirmationstid för ungefär 2 år sedan. Snäll mamma som man är, ställde man då plikttroget upp och följde med sonen till en del söndagsgudtjänster… Jag trodde att jag åtminstone fortfarande skulle fixa traggla ”Fader vår-bönen” utantill. Men tji fick jag – inte ens det klarade jag av. Näe, för nu har de introducerat en ny, modernare version även av den, där de ändrat på ordföljden och vissa formuleringar. Känner mig lite gnällig nu, men föredrog faktiskt den äldre versionen. Den var mer högtidlig, gillade de gammeldags orden och meningsuppbyggnaderna. Men det gäller väl att gilla läget, även kyrkan står inför nya tider… Det är bara att minnas tillbaka på påvens avgång häromdagen. Twitter-snackis av rang…