Stallones fel att jag har tunnelskräck…

Jag är inte en vän av höjder… Och idag upptäckte jag att jag förmodligen har en allvarlig släng av tunnelskräck också… Och det är Sylvester Stallones fel?

Åkte igenom en lång tunnel på väg till och ifrån Lidingö idag, Och det enda jag kunde tänka på inne i tunneln var katastrof-filmen Daylight med Sylvester Stallone. De stora fläktarna uppe i tunneltaket fick mig att tänka på bilexplosioner, översvämningar och desperata människor som kämpar för sina liv och för att ta sig ut innan hela tunneln brakar samman. Kom på mig själv med att trampa extra på gasen för att ta mig ut därifrån så fort som möjligt. Överlevde tunnelfärden och tog mig helskinnad tillbaka till Lapplands Väsby. Pust…

Inte min dag…

Hmmm… ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig… Idag var nog en sån dag då jag egentligen borde ha haft en lååång sovmorgon och ha stannat i sängen hela dagen lång… Men vad gör man när plikten kallar…?

• Jo, man åker som en Zombie till jobbet eftersom kaffet hemma var slut…
• Glömmer mobilen på laddning hemma…
• Dyker upp på jobbet som något som katten släpat in, eftersom man vägrat och ta med sig det enda paraplyet i hallgarderoben; det fula, gamla, gula Marabou-paraplyet med rysk reklamtext…
• Inser att man klämt på sig en alldeles för liten vit skjorta som ärmarna dessutom krympt rejält på… och försöker dölja det så gott det går med hjälp av kavajen…
• Halkar i trappuppgången under lunchen med en sallad i handen, och märker inte ens att dressingen flyger iväg från locket…
• Blir förbannad på ett visst budföretag, när de inte dyker upp på överenskommen tid… eller faktiskt, inte alls överhuvudtaget, trots två efterlysningar…
• Lämnar jobbet utan busskort och hemmanycklar, och får vända tillbaka för att hämta dem.
• När man väl tagit sig till Karlbergs station och väntat i evigheter, så får man inte plats på ett överfullt Märsta-tåg och tvingas vänta tills nästa tåg kommer.
• På tåget får man ingen sittplats, utan tvingas dela mittstolpe med en svettig cyklist med dålig andedräkt.
• När den cyklisten går av i Ulriksdal hoppar en annan på – och prejar in cykeln i mig av misstag… och jag märker inte ens något för jag är så avtrubbad av dagens händelser. Får man ens ha med cykel på tåget när det är mycket resenärer?
• När man kommit hem minns man att SL-kortet går ut idag, och man orkar inte åka iväg för att fylla på det…
• Bara för att man är trött och grinig så får man idétorka, och ”tvingas” beställa pizza istället för att laga mat själv – och inte ens det lyckas man göra utan major datalagg…
• När man sitter och tycker som mest synd om sig själv för att man haft en riktig s-tdag, råkar man av en slump sätta på Greys Anatomy och inser med en klump i halsen att det finns de som har det betydligt mycket värre…

Ja, ja – Det är en dag i morrn också 🙂 Och den kan inte bli annat än bättre idag…?

På 80-talet var man ”inne”…

Man är ju inte känd för att vara en ”modeslav” numera direkt. Men hör och häpna – under 80-talet hade jag visst bra koll på ”inneprylarna”.

Kollade precis upp hur trendig jag var under det årtiondet via en fashion-artikel på Aftonbladet: http://www.theyouway.com/fashion/inspiration/80-talet-en-guldalder-for-accesssoarerna#xtor=AD-500-%5Btheyouway%5D-%5Btf_huvudspalt_1505%5D-%5Bintegration%5D-%5Baftonbladet%5D-%5Bettan%5D-%5B32%5D.

Och det visade sig att jag var ägare till flera av de allra trendigaste accessoarerna på den tiden: ett par pärlemorrosa plastsandaler, opraktisk rosa plastväska, en uppsjö av hårsnoddar a la scrunchies-modell, pennarmband, horribla solglasögon med spegelglas, pannband, hade också en digital Casio-klocka, dock utan den inbyggda miniräknaren (hade förmodligen behövts i mitt fall…).

Det finns även bildbevis på mig i en skolkatalog (hujedamej), där jag har på mig ”Rör inte min kompis-märket”… Och visst bläddrades det i och handlades ibland från postorderkataloger från Ellos, med tanke på att man bodde mitt ute i bushen… Min närmaste klädaffär på den tiden var ju Thun´s i Faringe, men utbudet där var inte alls lika bra som det är idag.

Ägde aldrig något Donkey Kong-spel själv, men spelade en del på brorsans. Och den typen av Sony Walkman (gubbens) som nämns i artikeln, brukar vi ha som kul inredningsdetalj på en hylla i hallen.

Känner jag mig själv rätt, kan jag säkert gräva fram de flesta av ovannämnda prylar. Antingen från min egen vind eller förrådet hemma hos mamma och pappa. Har svårt att göra mig av med mitt 80-tal… ❤

 

 

 

Långt påskfirande på Rosenhill…

Är tillbaka på bloggen igen efter ett längre uppehåll…

Senaste tiden har jag varit tröttare än vanligt. Förmodar att pollensäsongen kan vara en bidragande orsak till detta + tidiga morgnar och min oförmåga att aldrig gå och lägga mig i tid…

Upptäckte till exempel igår att vi fortfarande firade påsk hemma hos oss.

Nu är dock påskpyntet bortplockat och det får vänta snällt i köksskåpet på sin comeback nästa år.

Känns som att jag fått en del vettigt gjort idag, och nu tänker jag fortsätta i samma anda framöver. Det finns fortfarande några surdegar att ta tag i och det finns ingen som helst anledning att vänta. Bring it on!