Veckans SL-moment…
Var på vippen att försova mig igår morse och halvsprang ner till busshållsplatsen för att invänta 533:ans ankomst. Det är verkligen inte ofta den bussen kommer enligt tidtabell. I måndags hann jag bara se baken av den svischa förbi på bilvägen när jag själv fortfarande var i Rosenhills-backen . Den morgonen kom den för tidigt och igår morse anlände den 6 minuter efter tidtabell.
När den väl behagade att dyka upp satte jag mig långt bak i bussen. När den kom i rullning uppfattade jag ett mycket irriterande och återkommande ljud från en ung tjej i 20-årsåldern precis bakom mig. Förstod först inte vad det var för ljud, men insåg strax därpå att människan satt och filade ihärdigt på sina naglar på bussen… Blä…
Vaknade nog inte på helt rätt sida igår (känkkäränkkäpäivä), eftersom jag blev mer och mer irriterad för varje ”filtag” hon tog. Funderade på om jag skulle byta sittplats ett tag, men sen tänkte jag; nä, banne mig, jag tänker f-n inte flytta på mig. Efter Kärleksbackens busshållsplats tog mitt tålamod slut. Orkade plötsligt inte med ett ”nagelfilsljud” till. Vände mig emot henne och kläckte ur mig; Ursäkta, kan du fila färdigt de där hemma?”
Förmodar att jag inte såg alltför vänligt sinnad ut när jag sade det. Tjejen gapade som en fågelholk, såg nästan lite rädd ut. Hon sade ingenting, men filandet upphörde tvärt därefter. Innan jag vände mig åt rätt håll vid min sittplats, kom jag på att jag faktiskt kände igen henne; En före detta elev på Sverige-finska skolan i Väsby där mina söner gick i grundskolan, dock inte av samma årgång som de. Utöver det så brukar hon också träna på Friskis&Svettis, dit jag brukar försöka sparka iväg mig själv då och då…
Finntanten 