Är lite vemodig denna söndagskväll 😦
Har vetat om att äldste sonen ska lämna boet ett tag nu, men har nog inte riktigt velat ta det till mig. Nu börjar i alla fall verkligheten komma ikapp. I slutet av nästa vecka går hans flyttlass till Karlstad där han ska plugga och bo i några års tid.
Hur ska ”hönsmamman” klara sig utan familjens pratkvarn? Sonen vars mun gått i ett sedan den dagen han lärde sig att prata. Mången gång har man irriterat sig på den pratglade killen som ständig ska ha sitt munläder igång. Men det är ju sån han är, och jag skulle aldrig någonsin vilja att han ändrade på sig för min eller någon annans skull. Det är en bra kille med hjärtat på rätt ställe; snäll och omtänksam som få, och jag önskar verkligen att han kommer att trivas på sin nya hemort, även om det gör lite ont i mitt gamla ”mamma-hjärta” att inte kunna se honom eller lyssna till hans tonårspladder ”live” varje dag framöver…
Finntanten 