I ett av mina senaste inlägg här på bloggen, beklagade jag mig över att jag inte sett skymten av mina 3 motiverande ”Friskis&Svettis-medmotionärer” under en längre tid. Bad att de skulle komma tillbaka, eftersom jag saknade deras välkända ansikten i mängden och för att min träningsmotivation led av deras frånvaro.
Och nu har jag kanske blivit bönhörd? Det är i alla fall nästan så man börjar tro litegrann på mirakel… Då jag stegade upp på löpbandet idag och blickade ut över myllret av motionärer i gymlokalen, så såg jag faktiskt en av de ”motiverande 3” i folkvimlet. Var på vippen att springa fram till personen i fråga och säga: Äntligen är du tillbaka. Har saknat dig när du inte var här :-).
Men lite finsk stolthet, en gnutta blyghet och aningens vett och etikett, har man ju tack och lov kvar i sin kropp, så det blev inga spontana glädjesprång tvärs över gymmet. Kände mig dock glad och nöjd över att en av de 3 efterlysta är tillbaka. Till och med så pass glad och motiverad, att jag lyckades sparka ned två hinkar av misstag under en koordinationsövning på jympapasset.
Njae, eller om sanningen ska fram, så hade jag ingen som helst kontroll över vare sig mina armar eller ben vid just den tidpunkten och än mindre på att två hinkar fanns inom kick-avstånd från mig…
Finntanten 